3D Film

När man nuförtiden hör människor diskutera om filmens framtid så är det sällan man inte nämner 3D.

Sedan James Camerons Avatar hade sin världspremiär den 16 december, 2009 , sattes den ribban högt för 3D-filmerna. Intresset för det nygamla filmformatet har växt enormt. Vissa välkomnar teknologin med öppna armar medan andra höjer på ögonbrynen och suckar.

Även om 3D-filmer oftast associeras med framtid och framåtsträvande har det faktiskt funnits i över 100 år. På så sätt kan man säga att 3D-teknologi i film är bakåtsträvande istället för framåtsträvande.

År 1894 skapade William Friese-Greene, en brittisk fotograf och filmisk pionjär, den första 3D-teknologin för film. Genom att projektera två liknade bilder via två separata projektorer, och med hjälp av ett stereoskop, skapa illusionen av olika djup i bilden, och på så sätt skapa en tredimensionell illusion. Denna uppfinning lade mer eller mindre grunden för 3d-teknologin som vi använder oss av idag.

Frågan med den här nya tekniken är om det verkligen är filmens framtid eller bara en gimmick. Är 3D-tekniken bara ett sätt för filmvärlden att gräva ännu djupare ner i våra plånböcker efter ytterliggare pengar eller tror de verkligen på detta som vår framtid. Kommer 3D stanna för gott eller kommer vi igen om ytterligare ett par tiotals år gå igenom samma framtidssträvande som idag. Teknologin har varit aktuellt under många tillfällen genom tiderna. Runt 1920-talet så tog sig 3D-teknologin sig till ett fåtal biografer i USA men nådde aldrig till Sverige.

Än idag ses 1950-talet lite som 3D-filmernas guld-era då 3D-filmerna slog igenom stort och lyckades bli ett stort fenomen. Under 70-talet (den så kallade återfödelsen av 3D), hade tekniken också stor framgång, samtidigt som 3D-filmerna i sig var oftast ganska mediokra, till exempel som Hajen 3D, men även filmer med lite högre kvalité använde sig av 3D, till exempel som The mask.

Teknologin bakom 3D-filmer har genom tiderna ständigt utvecklats men det finns en sak som har stannat kvar nästan under hela 3D-teknologins utveckling: 3D-brillorna.

Som en sann filmälskare själv så känner jag en enorm kritik emot 3d-teknolgin i film. Jag har sett James Camerons Avatar både med och utan 3D. Filmen i sig kändes hyfsad men jag upplevde inte alls att 3D-versionen på något sätt gjorde så att man blev mer insatt i filmen. Snarare tvärtom, eftersom jag personligen tappade fokusen på handlingen och istället koncentrerade mig på 3D-momenten.

Nu vill Sony, Panasonic och en massa flera elektronikgiganter, att du nu ska köpa en 3D-tv. De vill flytta in 3D-upplevelsen i era vardagsrum. Personligen anser jag detta som lite hastigt eftersom de flera liksom jag, har nyss gått över till HD-tv. Man blir lite bitter när så snabbt som man köpt den senaste teknologin har det redan hunnit med att bli gammalt. Jag tycker 3D i filmer är absolut ett intressant koncept men i praktik varken förstärker eller förbättrar den filmiska upplevelsen. För att bäst förklara min åsikt citerar jag den världskände filmkritiker Roger Ebert: jag anses att 3D i film har sin plats i filmvärlden, men än så länge kommer 3D-filmer förbli mer av en nöjesparksupplevelse än en ny berättarform.

3D är en teknologi som inte behövs; laga inte någon som inte är sönder.

Om jag själv får gissa så kommer 3D ha försvunnit inom de senaste två åren. I en tid där tekniken utvecklas i detta hektiska tempo kommer förmodligen 3D att försvinna i mängden. Gimmick efter gimmick kommer att komma. Vem vet, om tio år så kanske är det interaktivitet i film som är det nya.